Otis förlossningsberättelse

Otis föddes 26/6 2012 med planerat kejsarsnitt nere i Lund, och här är den berättelsen taget från min gamla blogg:

Vilken lång dag! Jag känner mig inte riktigt som människa ännu, men är på väg dit. Runt halv tio hämtade de oss och jag gick försiktigt ner på op med katetern. Väl där blev jag sjukligt nervös. När de ställde frågor började jag nästan gråta så nervös var jag. Jag ska inte ljuga och säga att allt bara satt i huvudet, och att det sedan flöt på bra för det var verkligen jättejobbigt för mig. Precis innan vi gick ner hade min mage strulat och när de kopplade på alla slangar och saker på mig blev jag rädd att jag skulle behöva rusa ut på toa.  Jag sa det till de som tog hand om mig (kan det varit runt 8 pers), och gulligare människor får man leta efter. Speciellt en tjej som heter Jenny och som pratade med mig nonstop för att distrahera mig. Narkosläkaren Peter klappade mig ibland vilket också lugnade mig.

När spinalen verkade slappnade magen av som tur var, men istället fick jag svårt att andas när de bökade runt där inne. Munnen var torr som Sahara, så det hjälpte inte.  Mitt i allt hördes ett barnskrik och vår son var född. Jag fick se honom lite hastigt och tårarna rann som bara den. Min man gick iväg med dem till rummet bredvid medan de började sy mig. Innan de åkte med Otis till neo la de honom bredvid mig en stund. Han låg tyst och öppnade sedan ögonen. Han passade på att stoppa in sin hand i min mun. Världens sötaste armbågar har han! Klockan 10.10 den 26/6 föddes han vår son: Bon Otis Eduard Eero. Han väger 3880g och är 53cm lång. Han har ingen haka som sin far, och ser ut som min morfar Eero.

Jag blev sedan körd till uppvak, och där mådde jag dåligt! Det var panikgivande att inte kunna röra på fötterna. Jag började huttra en väldans, och det kliade överallt på kroppen. Klockan var runt 12 när jag började må riktigt dåligt från fastan. Jag har aldrig klarat mig bra utan mat. Nu kände jag mig matt, yr och illamående. Samtidigt kom P tillbaka från neo med bilder på Otis, och det kändes konstigt att se dem! Han lös av stolthet, och jag själv kände ingenting! Paniken växte;”herregud det där är min son-varför känner jag inte mer?”.  Tillbaka på avdelning 44 mådde jag sämst. Alla grattade, men jag kände mig bara dålig. Vi fick jättefin fika av den fina personalen här. Det tog mig en timme att äta den eftersom jag mådde så dåligt! P gick iväg för att fixa med parkering och jag själv satt i rummet och kände mig verkligen inte som en mamma. Riktig ångest sköljde över mig eftersom jag började känna mig rädd för att träffa min son!! ”nä, det finns bara ett sätt att råda bot mot det här, och det är att ta tjuren i hornen och åka ner till neo!”, tänkte jag samtidigt som jag kände att där nere ligger denna pojk, nykommen till världen utan sin mamma! ”Väx upp och åk ner!!”

Nere på neo fick jag dock tråkiga besked. Den vänstra kammaren i hjärtat hade bytt plats med den högra, så Otis hjärtfel är allvarligare än de trodde. Det är den högra som sköter allt jobb, vilket är tuffare. Det fanns inte någon skiljevägg mellan kammrarna, så istället för trångt och litet flöde som läkarna var inställda på, är det nu istället för mycket flöde. Istället för att göra en shunt måste nu läkarna göra en bandning, för blir flödet för stort kan det bli allvarligt. Det var mycket info att ta in som nysnittad. Vi får nog mer information i morgon.  Nu till det bästa, och det var ögonblicket jag fick hålla min son. Givetvis var jag rädd när jag höll i honom och sjukt nervös, men känslan släppte så småningom eftersom Otis och jag kollade på varandra och båda två såg lika förvirrade ut! Där och då fick vi en slags samhörighet.  Personalen på neo är hur gulliga som helst, och ena tjejen jag tror heter Jennie sa att det var fritt fram att amma om Otis visade tecken på det. Mycket snart började killen smacka med munnen, så det var bara att testa. Jag trodde inte jag var amningstypen, men man kan ju inte neka grabben mat.  Det kändes dock riktigt konstigt!

P kom ner till neo och tillsammans satt vi och betraktade killen som förhoppningsvis ska ta hand om oss när vi blir pensionärer! Han hade deckat mätt och belåten med min boob som kudde. Jag var tvungen att åka tillbaka upp till 44:an efter 90 minuter eftersom jag kände hur bedövningen började släppa. P stannade kvar för att mata med flaska och byta pruttblöja. Ska avsluta med att säga att morfin tar jag aldrig mer igen! Jag fick det mot smärtan, och yrseln och illamåendet som följde var hemskt i jämförelse med smärtan! Nu gör det ont igen, men jag vägrar morfin! Jag tog 2 Alvedon och hoppas jag åtminstonde får bort tillräckligt för att orka åka ner till Otan en gång till! Tråkigt att vara ifrån honom! Vår lilla plutt!

image

image

Annonser
Det här inlägget postades i hlhs. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s