Tristess

Nu börjar glöden dö ut lite och tristessen har slagit sig ner med enorm kraft. Jag har snart varit här hemma i 2 månader, och även om vi hade en vecka där när vi kunde träffas och umgås, så har mina vänners barn då i stället varit sjuka. Jag är bara trött och vill sova hela tiden, och barnen är rastlösa och på enormt dåligt humör. Otis ögon har förlorat sin gnista, och han är inte längre på sitt sprudlande humör. Jag gillar inte att skuldbelägga, men jag svär och tänker mycket onda tankar på personen i Lund som inte gav oss rätt information. Hade vi fått rätt information från början kunde vi mycket väl varit på väg hem från Lund nu. Istället sitter vi här hemma och testas som familj.

I början av veckan fick jag en förkylningsblåsa i munnen och började nysa. Igår nös både Otis och Timo. Jag har då varit inne i butiken på hörnet en gång för att köpa creme fraiche samt stött på en granne i trappuppgången.  Ändå får jag en förkylningsblåsa! Det gör en helt paranoid, och rädslan för ytterligare en uppskjuten operation gjorde mig illamående, så igår beslutade vi oss för en total isolering. Petter jobbar inte, inget gym, ingen affär, och helst ingen lång vistelse i trappuppgången. Jag vet att jag inte klarar av mer tid här hemma, så denna operation måste bli av!

Samtidigt hör jag rapporter om förkylningar på Ronald McDonaldhuset, och där folk som blivit magsjuka först vägrat lämna huset. Hur kan folk vara så själviska? Tänk att man inte kan lita på människorna runt omkring en som även de befinner sig i en utsatt situation! Det har även förekommit stölder i huset, och det är ju för jävligt rent ut sagt. En bekant som var nere nyss och opererade sitt hjärtsjuka barn blev bestulen på 500:- ur sin plånbok som låg inne på rummet. Hennes andra barn fick sin välling stulen, så barnet hade inget att äta på natten. Återigen; det här är en plats som ska ge skydd åt fragila människor. En plats som man ska kännas sig trygg på.

Som en anekdot kan jag berätta att första gången vi besökte barnintensiven blev vi omkringvisade,  och när vi kom till  uppehållsrummet ursäktade personalen sig och sa att där egentligen ska finnas en telefon, men den blev nyligen stulen!
Hur är man funtad om ens barn befinner sig på intensiven och man ser möjligheten till att sno en billig telefon?

Jag hoppas inga sjuka personer befinner sig i Ronaldhuset när vi kommer ner. Mycket kan hända mellan fredagens tester och måndagens operation. Om en enda person snörvlar till inne i det huset kommer jag skälla ut dem efter noter. Och sedan kommer jag ta min familj och flytta in hos personen som jag håller personligt ansvarig för att vi befinner oss där vi är idag.

En bild från förra månaden..Då var vi glada.

image

Annonser
Det här inlägget postades i hlhs. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s