Affairs in order

Veckans första dagar har varit fulla av massa punkter på ”att göra” – listan som ska prickas av. Det känns lite som man är döende och måste få sina affärer i ordning innan man åker. Det är mycket som ska tänkas på; bland annat så levereras ett paket till mig i slutet av mars. Jag behöver någon som hämtar ut det vilket betyder att jag måste lämna min legitimation hemma. Sedan har jag varit uppe och lämnat in min telefon på service eftersom den helt plötsligt beslöt sig för att jag inte ska kunna svara på samtal eller se vem det är som ringer. Alla som haft sitt barn inlagt på sjukhus vet att en mobiltelefon är lika viktig som en navelsträng är för ett ofött barn. Det är ens enda livlina på sjukhuset. Både för att kunna hålla kontakt med läkare och sin partner, men också som distraktion samt underhållning när dödtiden gör ens bästa för att sluka en hel. Vi måste även se till att köpa ett nytt hjul till dubbelvagnen, och sedan var det lite saker på vår egna bil som Petter behöver göra innan vi åker. Som tur är kommer vi ha inneboende medan vi är borta, så det känns skönt att slippa oroa sig över blommor, post och vår älskade katt. 

 Otis har verkligen gått ner sig. Han gråter här hemma för han vill åka någonstans, och när vi väl gör det så gråter han när han kommer in igen. Jag cyklade förbi stan igår och rusade snabbt in och ut på Åhléns för jag behövde köpa med mig en ansiktsvätt ner till Lund. Hela min kropp skrek efter att få strosa omkring och gå in på Malmborgs och ta en fika. Innan det hade jag haft ett möte, så allt som allt var jag hemifrån i 90 minuter, och det kändes som himmelriket. På kvällen var jag absolut tvungen att åka och handla, så jag och min bror åkte till Maxi medan Petter var hemma med barnen. Det var in och ut som gällde, hålla mig ifrån folk och sprita händerna när jag kom ut. 

 Idag har jag varit hos min optiker för att göra en årlig kontroll. Jag har haft problem med att jag ser skuggor precis som innan ett migränanfall, men migränen kommer aldrig. Och skuggorna stannar kvar. Optikern kunde inte se något, och han trodde det var stressrelaterat. Sedan var jag återigen på Elgiganten eftersom lånetelefonen jag fick inte fungerade. Sedan åkte vi upp en snabbis till stadsparken, men det var fruktansvärt ruggigt och eftersom det var en impulsiv åktur var pojkarna inte rätt klädda. Vi vuxna frös och var hungriga. Lunchrusningen var över så vi åkte till McDonalds där vi kunde sitta helt själva på barnavdelningen. Timo fick en ny kompis i en vänlig McDonaldsanställd. Hon bjöd på kaffe så vi vuxna såg henne som vår allra bästa vän. Barnen fick även ballonger så det blev ju en lyckad liten utflykt. Det är det bästa med att ha så små barn. Det krävs inte så mycket för att roa dem. Lite chicken nuggets och en ballong och de har haft en suverän dag!





Annonser
Det här inlägget postades i hlhs. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s