Bästa bröderna

Det tog absolut inte mer än en timme från det att Otis sövdes till det att de ringde från postop. Jag gick in och satt med Otis, och han var på riktigt dåligt humör! Han ville inte alls åka ner till 67:an utan han vill endast åka ner till entréplan!

Men ner till 67:an åkte vi, och efter att Otis fått mat i sig vände humöret. Efter det lekte han och Timo och härjade runt på Sjukhuset. Så typiskt, för vi frågade om medicinen waran och riskerna med den. Vi blev informerade om att just hårda stötar mot mage och huvud kan vara farligt, så vad gör Otis fem minuter senare? Han snubblar över ett stolsben och slår i huvud och bröst. Suck. Vi åkte upp med honom direkt, men de sa att det var ok.

De har tagit prover, ekg och gjort en röntgen nu efter dränen drogs, och allt ser fint ut. I morgon blir det kontroller igen. De var lite fundersamma ett tag för kaliumvärdet var för högt, men ekg:et de gjorde visade inga fel. Nu hoppas vi på att kunna leka ute på lekterapin en stund i morgon och sedan slutligen permission till Skattjakten :-).

Jag står beundrad inför hur stark min son är, och förstår att han är något utöver det vanliga. Vi är väldigt ödmjuka inför det faktum att det går så bra för oss. Samtidigt är jag lite ledsen över att vi varje dag kommer ett steg närmre hem medan människor vi träffat på under resan lämnas kvar här. Vissa i väntan på förbättring, vissa i väntan på nya hjärtan och vissa som helt enkelt lever i ovisshet. De vet inte ifall deras barn kommer leva eller dö. Ifall i morgon blir deras sista dag med deras barn?

Jag önskar att alla hade en chans att besöka barnhjärtcentrat här i Lund. Det räcker att sitta nere på bottenplan en halvtimme så får man en klump i halsen av all orättvisa som drabbar barn. Här passerar även barn med andra åkommor. Cancer bland annat. Alla skulle behöva se dessa barn kämpa, för jag tror man tänker om om sina egna problem efter det. Förra måndagen var Malmö FF på besök och alla småttingar samlades för att säga hej och ta autografer. Det var svårt att inte bli rörd av alla sjuka barn som stod i kö för att se fotbollspelarna. Några rullades ut i sjuksäng, någon kom med syrgastuber, någon med droppställning och många hade tappat sitt hår från behandling. Och Otis låg på operation och andades med hjälp av hjärt och lungmaskin. Världens är bra grym! Barn borde få vara barn och inte patienter!

Där Otis är är Timo.

P1050885 P1050887

Otis var tvungen att lämna blodprov efter han kom ner till 67:an. Han var upprörd, och skrek en del. Timo ropade ”Immo” från sin vagn som för att trösta Otis. Senare när de fick vara tillsammans började Timo klappa Otis, och både jag och Petter blev så himla rörda!

P1050893 P1050895 P1050898 P1050899

Annonser
Det här inlägget postades i hlhs. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bästa bröderna

  1. Mormor Anki skriver:

    Hejsan. Så härligt att se era pojkar. Skönt att Otis fått bort dränen:) så fina tankar du har alla barn som är sjuka.. Mitt barnbarn åker på torsdag till Östra Sjukhuset med leksaker som hon köpt i Ullared, Ha det så jättegott hela lilla fam.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s