Idag sa jag att jag inte ville göra ett dugg. Bara ta det riktigt lugnt och njuta av en sista dag i vårt hem… Så vår 2-åring tyckte vi skulle spendera eftermiddagen på akuten.
Jag och Petter stod i köket när vi hörde en duns och såg att Otis låg raklång på golvet. Han grät, och gråter han är det på riktigt eftersom han är en väldigt härdad kille och sällan gråter av småsaker. Nu kved han av smärta och sa att det gjorde ont i armen. Vi gissar på att han klättrat på sina möbler, trillat och armen tagit emot fallet.
Otis grät sig till sömns i min famn, och när han vaknade hade han fortfarande ont. Vi ställer aldrig ledande frågor utan låter han berätta själv, och nu sa han att det kändes konstigt i armen och att det gjorde ont. Vi beslöt oss för att åka in. En läkare kollade lite snabbt armen och skickade oss till röntgen. Jag och Timo väntade i korridoren och hörde hur Otis skrek av smärta inne i röntgenrummet.
Allt tog som vanligt väldigt lång tid uppe på akuten, och när vi kom tillbaka från röntgen fick vi inte ens ett undersökningsrum utan de satte oss i väntrummet bland annat folk som väntade. Vi fick höra att det var överfullt på akuten, och vår läkare var på operation. Vi blev tillsagda att väntetiden kunde bli lång. Det kändes helt fel att vistas där med Otis, så vi förklarade läget och fick åka hem. Vi åkte in runt 16 och kom hem kl 20. Fyra timmar på akuten bland massa folk. Det känns helt toppen inför Lundresan! Speciellt när det första vi såg på akuten var en lapp på entrédörren som varnade för vinterkräksjukan.
Väl hemma ringde läkaren och sa att de inte kunde se något på röntgenbilderna, och frågan är då vad det kunde vara istället? Bilderna visade bara armbågen. Sedan sa han att ge Alvedon till natten och besväras han mer finns det ju läkare i Lund (really?)
Otis har fortfarande ont, och gråter när han stöter till sin lilla goa arm. Det är väl tur i oturen att vi ska ner till ett sjukhus i morgon.
Nu har jag gått med andan i halsen här hemma. Vi förlorade ju en hel kväll som skulle gått till packning och städning. Jag är väldigt pedantisk och vill komma hem till ett städat hem, så nu får jag stressa med det i morgon. Jag har fobi för smutsiga och kletiga golv, och på Ronald fastnar strumporna när man går, så jag brukar älska att komma hem till mina golv och verkligen känna att jag är hemma! Och sedan krypa ner i rena sängkläder med sträckta lakan! Mmm, finns det något bättre? Jag längtar redan hem..och vi har inte ens åkt :-(.
Otis hjärta 